Vit björn, vita knutar

Drömmar har ett egenintresse som sällan engagerar annat än som krusningar på vattenytan. Men den här förbluffade mig. Allt började i vaket tillstånd när jag var sömnlös och tillbringade en halvtimme med filmmogulen Lew Wassermans öden framför mig. Sakta jobbade han sig bort från de fattiga kvarteren i Pittsburgh till gangsterklubbarna i Chicago innan han landade på den amerikanska västkusten och där engagerade stjärnor, tjänade pengar som gräs och höll sig i bakgrunden.

När jag väl somnade underhöll jag på ett hotell. Ofta antog jag gestalten av en vit björn. Ibland hjälpte jag till att köpa knark via en slags analog telefon som krävde att man lyfte klykan på en apparat och talade genom en annan. Kvällen som jag arbetade där pågick under några år. När jag till slut kunde bege mig hemåt förvandlades jag till kvinna. Jag krympte en aning men å andra sidan lirade jag saxofon på torget bland träden i natten. Jag hade svårt att hinna med mig själv och försökte på vägen få kontakt med en rad människor som vek undan. När saxofonens toner väl tog slut mötte jag mig själv utan någon som helst dramatik.

Färdig, frågade jag mitt kvinnliga jag.

Jodå, fick jag till svars.

Sedan körde jag – eller vi – buss, åter som vit björn. Efter en snirklig tur var vi framme och jag klev ur dräkten. Ånyo hade jag blivit två stycken. Jag svettades och kände mig varm. Då upptäckte jag att i mitten av fällen låg en miniatyrkvinna med ett russinansikte. Hon födde barn. Från var sin sida hejdade båda mina jag på henne när hon krystade.

I dag köpte vi, alltså min fru och jag, ett rödfärgat hus med vita knutar. Nu ska vi sälja vårt nuvarande lantställe, säga upp en lokal i stan och få tid och pengar att utveckla både berättelser och bildhistorier. För dig kanske det inte betyder så mycket, men jag kan faktiskt bli lite religiös.

Vad som ska hända

Jag tog tunnelbanan till ett jobb. När jag gick av tåget masade sig en gammal dam i röd mössa över perrongen. Det var uppenbart vad som skulle hända och att hon inte skulle hinna stiga på innan dörrarna stängdes. Fullt riktigt. Hon fick stå där med lång näsa.

I Grekland vet man inte riktigt vad som ska hända. Jag frågade min pappa vad han trodde, greker har ju alltid en åsikt om allt, han sa: ”Jag har den lägsta pensionen nu. Kanske blir den lägre. Vi får se.”

Vi får se. Allt oftare säger han de orden och blickar in i en framtid höljd av mörker. Ett år, fem, längre än så.

Tillbaka till kvinnan på perrongen och tåget på perrongen. I vagnen ryckte en man ut. Han tog tag i dörrarna och på stålmannenvis bände han upp dem, så att damen kunde göra entré. Hon fick liv i sig samtidigt som näsan krympte. Mannen med de väldiga nävarna, slog ihop sina armar, tog av sig ena hörluren och bockade. Jag tyckte att kvinnan klappade honom vänligt på kinden innan hon satte sig, men jag kan ha fel. Tåget var redan i rörelse.

Händer

Att kunna berätta om det plågsamma är inte alla förunnat. Filmaren och fotografen Ewa Cederstam våldtogs när hon var 18 år. Ett kvarts sekel senare visualiserar hon händelsen, dess övergrepp och misshandel. Dokumentärfilmen Våga minnas är inte bara hågkomsten av traumat utan också resan tillbaka till brottsplatsen, känslorna som stängts av och känslorna som väckts och väcks. Ewa Cederstam, människorna hon möter framför kameran och teamet hon har i ryggen utanför bild trevar sig fram och söker. Själv minns jag alla händer i närbild, som smeker en rygg, som tröstar och kramar, som håller och leder. Och så dessa fingertoppar som snuddar vid en bordsyta, rör sig vidare och fortsätter den modiga resan.

Våga minnas visas på Tempo dokumentärfilmfestival i morgon. Den har biopremiär på fredag. Gå och se den.

Växelfel, vänskap, Villeneuve

De senaste veckorna har varit ryckiga och aningen splittrade. Kanske har jag varit lite för mycket på alldeles för många platser. Men jag kan också skylla på att kommunaltrafiken varit lite si och så med växelfel, bristande struktur och dessutom har bacillerna frodats och vållat mig yrsel, feber och allmän kliighet.

Häromdagen läste jag ut en tunn roman, Monsieur Linh och den lilla flickan, skriven av Philippe Claudel. Den handlar om en äldre man från ett obestämt asiatiskt land som flytt ett inbördeskrig och kommit till Frankrike. Som av en slump träffar han en äldre fransman. De talar inte varandras språk och förstår inte varandra men trots, eller tack vare, missförstånden får de ändå innerlig kontakt. Och samtidigt som de gläds över sina rendez-vouser undrar de båda männen den andres motiv och föresatser. Successivt får vi veta ytterligare genom deras minnen och reflektioner. Det är märkligt hur gripande bristen på kommunikationen kan beskrivas och vilken dramatisk nerv främlingskap kombinerat med vänskap bildar. Boken berättar också på ett koncentrerat och enkelt sätt om trauman, och den skildrar ett flertal bråddjup hos de båda vännerna. Mer ska jag nog inte skriva, annat än att den är en av de varmaste och vackraste berättelser jag någonsin stött på. Avslutningen läste jag på buss 55. Jag darrade när jag gick av. Det berodde inte på några bakterier.

En annan historia, som tangerar flyktingtemat och upplevelser som ofta föregår en påtvingad exil, är filmen Nawals hemlighet. Den börjar så fräckt och fyndigt att jag under inledningen var tvungen att gnugga ögonen och fråga mig ”Vad ser jag?”. Sedan utvecklas Denis Villeneuves film till en modern tragedi av antikt grekiskt snitt. Se den. Kolla därefter in den här länken. 

Familjen snett mitt emot

Jag antar att du följer med vad som händer i Syrien.

Själv förfasades jag i dag över Al-jazeeras fruktansvärda och hemska bilder från Homs. När tricken stannade vid Centralen bröts nätkontakten i telefonen. I stället riktade jag blicken mot den korpulente mannen som slog sig ner snett mitt emot mig. Han skulle kunna vara syrier, tänkte jag, samtidigt som han langade upp sin väska på sätet till höger om sig. Resan förlöpte med diverse rop och skrik från några medpassagerare som var aningen påstrukna. ”Jag ska komma in i dig”, sa en mansröst plötsligt. I nästa stund rättades han av sin kompis som sa: ”No, I'm gonna go into the tube.” När tåget stannade gick han och de två vännerna av. Lugnet infann sig. Oförhappandes.

I slutet av min färd såg jag att en tvärhand hög pojke gick genom gången. Plötsligt sträckte syriern snett mitt emot mig ut hela armen och fångade in barnet, som för ett ögonblick spärrade upp ögonen och såg skraj ut. Då sprack mannen upp och log mot pojken och uppenbarligen kände de varandra, för snart sken de ikapp. Innan dörrarna hunnit stängas dök dottern, mamman och mormodern upp. De tittade på mannen, som nu inte längre var syrier utan istället pappa. Dottern satte sig i knäet på honom, och kanske var det av artighets skull gentemot mig som pappan på svenska frågade sin son: ”Blev du överraskad?” Pojken svarade nej, och efter att ha nickat mot mig övergick pappan till att prata arabiska. Samtidigt skrattade han och frugan men mest skrattade mormodern åt att hela, eller i varje fall nästan hela, familjen som av en slump var på samma tåg och i samma vagn. Även jag bubblade.

Som du kanske noterat avled den polska poeten Wisława Szymborska i veckan. Hennes dikter är så enkla, och fantastiska (icke att förglömma), att du kan inta dem till frukosten och sedan sova middag på dem innan du läser en av dem till godnattsaga. Nästa dag är samma dikter redo för nya mål. Dikten nedan tog jag mig igenom före middagen. Det kurrade i magen.

Familjealbum

Ingen i familjen har dött av kärlek.

Det som har skett har skett, men ingenting mytiskt.

En Romeo med lungsot? En Julia med polio?

Somliga har levt till skröplig ålderdom.

Inget offer för ett uteblivet svar

på ett brev som vätts med tårar!

Till slut dök alltid grannarna upp

med rosor och pincenéer.

Ingen har kvävts i mahognyskåpet

när älskarinnans make kom tillbaka!

Alla dessa rosetter, schaletter, volanger

hindrade ingen att fastna på bilden.

Och aldrig i Boschhelvetets anda!

Och aldrig med pistolen ut i trädgården!

(De dog med en kula i skallen, men av annat skäl,

på en bår i fält)

Titta på den här med sin extatiska chinjong,

med ringar under ögonen som efter en bal,

hon flöt visserligen bort i en blodstörtning

men inte för din skull, danskavaljer, och inte av sorg.

Kanske någon fordomdags, före dagerrotypen –

men ingen av dem i albumet, så vitt jag vet.

Sorgerna skrattade, dagarna flög sin kos,

medan de tröstade sig – och gick bort i influensa.

(översättning av Anders Bodegård)

På Broder Tuck, kanske

På lunchen sa en kollega följande:

”Jag såg dig på Broder Tuck.”

Jag såg ut som ett frågetecken.

”Det var i höstas. Du såg inte mig”, förklarade hon.

”Var ligger det?”, frågade jag.

”På Götgatan”, svarade hon rappt innan hon tog ett kort andetag och fortsatte: ”Jaså, blev det så mycket.”

Jag försökte föreställa mig en munk med krans och kåpa. Bilden av gamängen från Disneys tecknade Robin Hood flashade förbi. Men haket! Nej, det var ett blankt vitt papper. Varken stolar eller bardisk, öl eller sprit.

”Där skedde ett mord”, sa kollegan. ”Därför kommer jag ihåg det.”

Jo, jag mindes ju de svarta bokstäverna i tidningen. Och sedan kom den kalla vinden över ryggraden: Blev det så mycket? Ögonblicket därpå var den svala brisen tillbaka: Har jag ens varit där?

Att en berättelse har minst två sidor aktualiserar den nigerianska författaren Chimamanda Adichie i sin essäistiska journalistik. I helgen publicerade DN hennes artikel om hur det amerikanska rättssystemet valde att tvivla på städerskan Nafissato Diallos våldtäktsanklagelser gentemot Dominique Strauss-Kahn. I Adichies resonemang träder båda personernas berättelser fram, men Diallo ifrågasätts för sin börd, sitt yrke och sitt motiv, och som Adichie sammanfattar: ”The American system does not require that he provide his side of the story, only that he convincingly poke holes in hers.”

Läs Adichies artikel här (på engelska, DN har inte lagt ut den svenska översättningen). Själv ska jag ta mig an någon av hennes romaner. Och kanske gå på Broder Tuck.

Det är jag

Theo Angelopoulos blev påkörd i förrgår, när han skulle korsa ett övergångsställe. Han avled. Jag vet ganska lite om honom och hans filmer, men både Landskap i dimma och Resan till Kythera rullade hemma hos mig många gånger sedan jag som vuxen började söka efter den grekiska ådran inom mig.

Resan till Kythera handlar om en tidigare övertygad kommunist som varit i tvingad till exil (eller var den frivillig?) till Sovjet. Nu återvänder han till Grekland. Vid ett tillfälle möter mannen sig själv som ung. Eller så minns den gamle mannen, samtidigt som han blir yngre. Han ropar ”Det är jag!” först som gammal, sedan som ung. För mig är den repliken en spegel av mitt eget liv, eftersom jag en gång i tiden själv sa just de orden när jag mötte min far och vi var främlingar för varandra.

Det är jag. Det räcker att säga. För att visa sig. För att bli sedd.

Ska du se en film av Angelopoulos får du läsa in dig på den grekiska historien. Det krävs. Sedan får du betalt i form av ett oftast formidabelt foto, en alltid vidunderlig musik som ingår i de flytande, emellanåt svårgripbara, filmerna som i föränderlighetens tjänst utvecklar sig till fester för ögat och öra.

Börja med Landskap i dimma. Eller läs här eller här. Eller se klippet nedan från Resan till Kythera.